Vad är det vi äter egentligen?
Den frågan ställde sig Mats-Eric Nilsson, redaktionschef och matlagningsskribent på Svenska Dagbladet, efter att ha upptäckt att den pistageglass han åt inte innehöll pistagenötter, men väl spenat för färgens skull och kemiskt tillverkade aromämnen för smakens.
Resultatet blev den uppmärksammade boken Den hemlige kocken, som gavs ut förra året, som blivit en ögonöppnare för hur mycket livsmedelsindustrin manipulerar maten.
Nu har Mats-Eric Nilsson kommit med en ny bok, Äkta vara, som tar upp tråden från Den hemlige kocken.
Äkta vara är en välfylld konsumentguide, skriven både med humor och engagemang. Mats-Eric Nilsson går igenom 150 varor och dess innehåll samt rekommenderar ekologiska och tillsatsfria alternativ.
Det är både en upplysande, skrämmande och upprörande bok. Framförallt är den avslöjande.
Råvarors naturliga smak, färg och konsistens får ge vika för industriellt framställda arom- och stabiliseringsämnen, konserveringsmedel, färgmedel och andra kemiska tillsatser med namn som är så svåruttalade att de istället förkortas med ett E och några siffror efter.
Beskrivningen av hur modifierad majsstärkelse och vegetabilisk olja tillverkas, två ingredienser som förekommer i var och varannan produkt som mataffärerna tillhandahåller, liknar kemilektioner på åtminstone gymnasienivå som sällan eller aldrig ses i en kokbok.
Och inte inger det någon trygghet att veta att sojalecitin, en av restprodukterna från framställning av sojaprodukter, används i såväl GB:s Magnumglass som i målarfärg och sprängämnen!
Eller att vaniljsocker består av rötad granved. Eller att falukorv till hälften består av vatten. Eller att glass genom kemiska processer vispas full med luft, en metod som förövrigt utvecklades av Margret Tatcher som ung kemist!
För nästan varje vara sida som passerar revy i boken ställs läsaren inför frågan, behöver vi verkligen äta allt det här?
Varför behöver ICA:s färdiglagade pannkakor innehålla fruktkärnmjöl (E 410), xantangummi (E 415) och emulgeringsmedlet mono- och diglycerider av fettsyror (E 471), när pannkakorna man lagar hemma klarar sig bra med ägg, mjöl och mjölk? Och dessutom blir godare!
Orsaken till detta utbredda matfusk är inte svår att räkna ut. Som alltid i detta samhälle är det vinstintresset som styr. Livsmedelindustrin skiljer sig inte från andra storindustrier. Det är producera så billigt som möjligt för så stor vinst som möjligt som gäller.
Varför väljer vi då denna konstgjorda mat, där vi sällan vet vad vi stoppar i oss och hur det påverkar oss?
Stor skuld bör förstås livsmedelsindustrin i sig, som med rent lögnaktiga och manipulerande reklamtricks lyckas få just sin produkt att framstå som hälsosam, fettsnål, klassisk, naturlig, färsk, eller vilket lockord vi konsumenter förväntas attraheras av (författaren ägnar förövrigt ett särskilt kapitel åt att avslöja dessa falska varubeteckningar).
Men den största anledningen heter tid och pengar.
Ska man rikta kritik mot boken är det att Mats-Eric Nilsson tar lätt på denna problematik.
Brist på tid och pengar avfärdar han med att vi spenderar mindre av den disponibla inkomsten på mat och en mindre del av den lediga tiden åt matköp och matlagning.
Lösningen på problemet är individualistisk. Genom att välja ekologiska och närproducerade råvaror och välja bort halv- och helfabrikat förväntas vi påverka livsmedelsindustrin i rätt riktning.
Men är det så enkelt? Är det verkligen vem som helst som har tid och råd att vara en medveten konsument?
Är det de som nu i massomfattning varslas om uppsägning och kommer få halverad inkomst med de nya a-kassereglerna som ska köpa närproducerat kött och direktimporterad balsamvinäger?
Och är det stressade småbarnsföräldrar som mellan jobbet och hämtning på dagis ska hinna flanera runt i saluhallar, på grönsaksmarknader och i delikatessbutiker för att hitta ekologiska och tillsatsfria alternativ?
I sak är det bara att hålla med Mats-Eric Nilsson. Att unna sig vällagad mat på fräscha råvaror borde vara en möjlighet för fler. Det borde rent av vara en rättighet, något för nedskärningsivrande politiker att ta hänsyn till i skolmatsbespisningar, äldreboenden och andra offentliga instanser. Lägg därtill att matlagning för många är en både stimulerande och inspirerande hobby.
Men hur ska fler ges chansen?
Det är i sådana här diskussioner ett krav som sex timmars arbetsdag får en konkret innebörd. Med sex timmars arbetsdag skulle även den mest stressade småbarnsfamilj få tid att rulla sina egna köttbullar, samtidigt som fler skulle komma i arbete och ha råd att kvalitativt förbättra sina matinköp.
Det handlar om att ställa samhälleliga krav om rätten till ett värdigt liv.
"Många hot riktar sig, ett farligare än andra, mot husmanskosten: bristen på intresse från svenska folkets sida. Det är ju minnen från barndomen som skapar kärleken till dessa rätter. Fanns inte den maten i barndomshemmet, går man sällan vid mogen ålder och längtar efter grisfotsalladåb med rödbetor eller kokt rimmat lamm med rotmos.
/.../
Det verkligt stora problemet kommer om ytterligare en generation, då även bland de fullvuxna praktiskt taget ingen har en aning om vad fin vällagad husmanskost är, eftersom man aldrig ätit det, medan istället barbeque, polynesiska spareribs, biffar och kotletter är i var mans mun och då kunnigheten och vanan att laga rätter som korvkaka blivit en ren exklusivitet. Måste det bli så, att hushållsskolor och restaurangskolor förvisar husmanskosten till historietimmarna och matlagningslektionerna helt ägnas å á la minute-mat och kalori- och kolhydrattänkande?"
"Till livet hör i första rummet att äta och dricka. Vänner av s.k. "naturligt levnadssätt" frågar ofta varför socialdemokratin förhåller sig likgiltig mot vegeterianismen. Nåväl, var och en må äta vad den vill! Vegeterianismen, dvs läran om att hämta sin föda ur växtriket, fick fotfäste först i sådana kretsar, vilka befinna sig i den angenäma ställningen att kunna välja mellan vegetabilisk och animalisk föda. Men för den stora fleratlet människor existerar inte detta val, de måste leva efter sina tillgångar, vilkas torftighet uteslutande hänvisar dem till vegetabilisk föda och ofta till den minst närande. /.../ För alla dess, som äro tvungna att leva som vegeterianer, vore en och annan gång en bastant biffstek eller ett gott fårlår an avgjord förbättring i deras föda. /.../
Det är riktigt, att ingen kan uteslutande leva av köttföda, men däremot av växtföda, förutsatt att man kan få välja det lämpligaste. Å andra sidan skall ingen kunna nöja sig med en bestämd växtföda, även om den vore den mest närande. Sålunda är bönor, ärter, linser, med ett ord skidfrukter, de mest närande av alla födoämnen. Men att vara tvungen att uteslutande leva på dem - något som lär vara möjligt - vore en tortyr."
