kalvfrikassé

Idag blir blogginlägget inte utförligare än ett fotografi och ett recept:

"1 1/2 kilo kött av gödkalvbog skärs i lagom portionsbitar och kokas i en rätt trång kastrull i kort spad, omkring 1 liter, med några krossade vitpepparkorn, 1 msk salt, 1 aromatisk bukett, 1 lök och 1 morot. Skumma väl i början då vattnet kokar upp och låt sedan köttet sjuda under lock i 1 timme. Såsen görs i enlighet med ljus grundsås. Smält smör och vispa i ett par msk vetmjöl, späd med kalvbuljong, smaksätt med salt, peppar och saften av en 1/2 citron. Avsluta såsen med ett par äggulor uppvispade i några matskedar tjock grädde och blanda ner köttet. Ris eller kokt potatis serveras till."

På eget bevåg tillfogade jag några droppar tabasco i såsen för att balansera syrligheten från citronen. Det blev gott.

Lasagne, det är inte svensk mat det

I skrivande gräddas en lasagne i ugnen - fylld med köttfärs, tomater och mycket ost - och sprider en ljuvlig arom i lägenheten. Nu höjer säkert en och annan läsare på ögonbrynen. Lasagne, är det svensk husmanskost det? Svenskt är det då inte, och i det svenska köket har lasagnen tillagats i högst något decenium, och faller därmed inte under kriteriet "gammal hederlig mat". Jag försvarar mig med ett behov av att fylla frysen med matlådor, därför valet av en rätt lämplig att snabbt och enkelt dela upp i flera portioner.

Här kanske någon invänder att den svenska husmanskosttraditionen i det här sammanhanget borde vara en rik skattkammare att ösa ur. Varför inte tillexempel tillaga "lufsa", en gruveligt god fläskpudding från Öland? En berättigad frågeställning. Jag anför som motargument att jag i möjligaste mån försöker leva upp till den sympatiska tanken att planera måltiden efter de varor som för stunden finns i hemmet. Därav valet att tillaga lasagne. Dessutom är det ganska gott...

Till sist, så har jag äntligen invigt den fina kockmössan som jag köpte på Friluftsfrämjandets loppis här i Länsmansgården härom veckan. Ett fynd.

Fiskafänge

Kommande helg håller Kommunisternas partiförening i Biskopsgården årlig säsongsavslutning på Grötö i Göteborgs norra skärgård. Som sig bör är det en röd kock som står för maten när en röd förening håller en röd semesteravslutning. Och vad lämpar sig bättre i skärgårdsmiljö än en riktigt dignande fiskbuffé?

Det här har jag laddat inför i veckor. Att ägna timmar i köket och dona med inläggningar, inkokningar, gravningar och annat smått och gott. Gärna ackompanjerat av lämplig musik - varför inte tillexempel Kjell Krages och Melker Davidssons fina skiva "Västkustfläktar" - och självklart med en kall öl vid sidan om.

Dessvärre infann sig ett stressmoment som något störde den behagliga lunken i köket. Dock ett stressmoment av det angenämare slaget; två av de svenska hjältarna som deltagit i Ship to gaza, och som kidnappats och fängslats av Israel, anlände till Landvetters flygplats klockan 22:15. Självklart var Kommunistiska Partiet och Proletären på plats med en delegation för att ta emot vår kamrat Hanry Ascher, och i denna delegation ingick den röde kocken, fast då i den vardagliga rollen som röd jouranalist.

Åter till ämnet. Ett problem i den röde kockens hem är det yttepyttelilla köket som inte riktigt lämpar sig för buffétillagning. Här gäller planering och hundraprocentigt utnyttjande av alla ytor, inklusive golv, fönsterbräde och kökspall. Men med lite planering funkar allt. Det är nästan att jag skulle vilja likna kvällens matlagningsäventyr för en 5-årsplan i miniformat.

Menyn för Kommunistiska Partiet i Biskopsgårdens säsongsavslutning ser ut enligt nedan, var och en av rätterna beprövade klassiker som skänker glädje till alla som vet att uppskatta god och genuin mat:

Glasmästarsill
Sherrysill
Snapsansjovis
Inkokt Lax
Gravad strömming
Strömmingslåda (tillagas på lördag)
Gul skarpsås
Gräddfil
Knäckebröd, förslagsvis med mycket smör och ost på
Färskpotatis

Nån som inte blir hungrig?

Torsktema

Jaha, nu har det tydligen gått alldeles för lång tid mellan uppdateringarna. Felet är inte mitt, utan mördarstaten Israels. I måndags hade jag tänkt summera den gångna helgens kulinariska höjdpunkter. Men så bordade Israels militär frihets flotiljen, där svenska Ship to gaza ingick, och dödade och fängslade dess deltagare. Om det kan ni läsa mer och utförligare i tidningen Proletären, det tryckalster där jag skriver mer regelbundet i än på denna blogg. Oaptitligt, är ett understatement vad gäller Israels övergrepp, och det behöver kanske inte sägas mer än att det enda i matlagningsväg jag kände inspiration till i måndags var att halalslakta ett antal israeliska politiker och en svensk ungdomsordförande och steka de över sakta eld...

Nåväl. Den gångna helgen tillbringades på Stora Karlsö, beläget utanför Gotlands västra kust. Förutom naturupplevelser och sällskap av bästa tänkbara slag intogs givetvis både en och fler stärkande måltider. Sillbuffén i Karlsörestaurangen tål att rekommenderas.

Men den kulinariska höjdpunkten under helgen bestod ändå av den fina torsken som det bästa tänkbara sällskapet varit och trålat upp ur östersjön. Mitt förslag att tillaga en god och närande torskstuvning mötte motstånd. Istället blev det en beprövad klassiker; panerad torskfilé med potatis och remoulad.


Suget efter en mera mustig torskanrättning har dock inte velat släppa, så ikväll när det varken varit möte, demonstration eller pressläggning har jag unnat mig en rejäl torskgryta som jag varmt kan rekommendera:

Fräs tärnad potatis, hackad kajp (purjolök för er som inte har tillgång till den gotländska naturens skafferi) och riven morot i lite smör. Salta och peppra. Koka upp med krossade tomater, lite vatten och buljongtärning. Lägg i firren när potatisen mjuknat (ett bra sätt att använda den inte fullt så roliga blockfrysta fisken man kan köpa i affärerna). Avsluta med att hälla på rejält med vispgrädde samt rejält med hackad dill och persilja och pressa ner lite citron. En onsdagkväll är man värd en välkyld folköl till. Gör en rejäl gryta så blir det några matlådor också.


Bon apetit!